Ett av de mest överraskande fenomen jag upplevde när jag flyttade till Bitterna var de enastående stjärnhimlarna. Så otroligt tydligt allting syntes på himlavalvet och så mycket det fanns därute! Än i dag – snart 23 år senare – är jag lika fascinerad av himlavalvet. Jag tycker stjärnor och planeter är helt enastående vackra och så väldigt både spännande och skrämmande på en och samma gång. Vi som finns här på jorden är ju egentligen så väldigt betydelselösa i det stora sammanhanget och för mig känns det både befriande och otäckt. Vi Homo Sapiens kan kanske förstöra jorden och därmed all fortlevnad här, men vad gör det? Liv kommer att finnas i andra former och på andra platser i vilket fall, och jag tror fullt och fast att det gör det redan idag. Uttrycket ”Syns det inte så finns det inte” stämmer ju inte alls. Innan mikroskopens och teleskopens tid såg vi inte vare sig det lilla eller det stora, men likväl fanns det där ändå. Till och med en kamera kan idag uppfatta saker som vi inte kan se med blotta ögat.
Nu blev det lite kanske lite mycket, men när man står och tittar ut oändligheten dyker sådana tankar ofta upp. Det är kanske bäst att inte stirra upp och ut alltför länge och ofta?
Nåväl, mars månads bild är en bild på huset där vi bor med tillhörande stjärnhimmel. De som inte vet var vi bor så är det vid Bitterna såg i Österbitterna. Visst är väl stjärnhimlen imponerande? Klicka på bilden för större bild :)
